De flesta ledningsgrupper kan formulera vad som är viktigt för verksamheten. Det finns strategiska mål, verksamhetsplaner och ambitioner kring tillväxt, effektivisering och utveckling. Ändå har många organisationer svårt att omsätta strategin i praktiken. En central utmaning i strategiskt ledarskap är att inte bara bestämma vad organisationen ska göra, utan också vad den behöver välja bort.
Problemet uppstår sällan under strategiarbetet. Det blir tydligt först när besluten ska omsättas i verksamheten.
Nya kundbehov kräver uppmärksamhet, ekonomiska mål ska nås, förändringsprojekt behöver genomföras och den löpande verksamheten måste fungera. Varje fråga kan vara viktig och varje beslut rimligt. Men tillsammans kan de skapa en situation där organisationen förväntas genomföra betydligt mer än den har kapacitet för.
Det är sällan någon medvetet beslutar att frångå strategin. Förskjutningen sker gradvis, genom nya initiativ, ändrade förväntningar och prioriteringar som aldrig riktigt ställs mot varandra.
Till slut är nästan allt prioriterat. Och när allt är prioriterat blir det svårt att avgöra vad som faktiskt är viktigast.
Strategiskt ledarskap måste synas i besluten
En strategi kan vara tydlig på papperet men betydligt mindre tydlig i organisationens dagliga beslut.
Tänk dig en organisation som har bestämt sig för att förbättra kundupplevelsen. Det är ett av årets viktigaste strategiska mål. Ledningsgruppen är överens, medarbetarna har informerats och flera utvecklingsinitiativ har startats.
Samtidigt ska kostnaderna minska, försäljningen öka, en ny digital lösning införas och ett omfattande internt förändringsprojekt slutföras.
Samtliga mål kan vara välgrundade. Problemet uppstår när de konkurrerar om samma resurser.
Kundservice behöver tid för att utveckla sina arbetssätt men möter samtidigt krav på högre produktivitet. Cheferna förväntas involvera medarbetarna i förändringsarbetet, samtidigt som deras tid upptas av operativ uppföljning och löpande personalfrågor. IT-avdelningen ska stödja flera strategiska initiativ trots begränsad kapacitet.
Varje funktion försöker leverera på sitt uppdrag. Ändå kan organisationen som helhet få svårt att nå sina mål.
Det som ser ut som bristande genomförandekraft kan i själva verket vara ett resultat av motstridiga prioriteringar på ledningsnivå.
Det är här strategiskt ledarskap behöver visa sin praktiska betydelse. Ledningens uppgift är inte enbart att formulera en gemensam riktning, utan också att hantera konflikterna mellan olika mål och skapa rimliga förutsättningar för genomförandet.
Varför det är lättare att lägga till än att välja bort
I många organisationer är det relativt enkelt att få gehör för ett nytt initiativ.
Någon har identifierat ett problem, sett en möjlighet eller föreslagit en förbättring. Ledningsgruppen diskuterar fördelarna och beslutar att gå vidare.
Det som inte alltid diskuteras med samma noggrannhet är vad som behöver förändras för att initiativet ska få utrymme.
Vilket annat projekt ska vänta? Vilka aktiviteter ska få mindre resurser? Behöver något befintligt mål justeras? Och vem ansvarar för att kommunicera förändringen till dem som påverkas?
Att prioritera innebär att göra avvägningar, och dessa avvägningar får konsekvenser.
En avdelning får kanske inte det stöd den hade räknat med. Ett utvecklingsprojekt behöver skjutas upp. En chef måste förklara varför ett tidigare beslut har ändrats. Ibland behöver ledningsgruppen också ompröva egna initiativ som man redan har investerat både tid och prestige i.
Det är förståeligt att organisationer vill behålla flera handlingsalternativ. Men när nya uppdrag tillkommer utan att andra uppgifter tas bort, förändras förutsättningarna för hela verksamheten.
Belastningen ökar, uppmärksamheten splittras och ledare längre ut i organisationen tvingas göra egna avvägningar mellan uppdrag som alla beskrivs som viktiga.
Efter hand kan detta påverka både kvalitet, leveransförmåga och möjligheten att genomföra förändringar.
Problemet behöver alltså inte vara att organisationen saknar ambition eller att cheferna inte arbetar tillräckligt hårt. Det kan vara att ledningen har fattat fler beslut än organisationen har kapacitet att genomföra.
När prioriteringar överlåts till organisationen
Prioriteringar sker alltid, oavsett om ledningen fattar uttryckliga beslut om dem eller inte.
Om organisationen har fler uppgifter än tillgänglig tid måste någon avgöra vad som ska göras först, vad som får vänta och vilken kvalitet som är möjlig att leverera.
När ledningen inte tydliggör dessa avvägningar hamnar ansvaret ofta hos mellanchefer och medarbetare.
En chef kan exempelvis behöva välja mellan att leverera på månadens resultatkrav och att frigöra tid för ett strategiskt utvecklingsprojekt. Båda uppdragen kommer från ledningen, men det är chefen själv som får hantera konflikten.
En annan chef kanske gör motsatt bedömning.
Resultatet blir att samma strategi omsätts på olika sätt i olika delar av organisationen.
Det behöver inte bero på bristande kompetens eller engagemang. Cheferna fattar beslut utifrån sina respektive förutsättningar, mål och den information de har tillgång till.
Men de har inte alltid överblick över vilka konsekvenser deras prioriteringar får för verksamheten som helhet.
För större organisationer kan detta bli särskilt problematiskt. När affärsområden, funktioner eller geografiska enheter gör egna tolkningar av strategin kan skillnaderna växa över tid.
Ledningen kan då uppleva att organisationen saknar samsyn, trots att den egentliga orsaken är att gemensamma prioriteringsprinciper aldrig har etablerats.
En viktig del av strategiskt ledarskap är därför att skapa tydlighet kring hur olika mål ska vägas mot varandra, inte bara vilka mål som gäller.
Organisationen ser vad ledningen faktiskt prioriterar
Ledningsgrupper lägger ofta stor vikt vid att kommunicera strategin. Presentationer, möten och interna budskap ska skapa förståelse för riktningen.
Men organisationens uppfattning om vad som är viktigt formas inte enbart av vad ledningen säger.
Den formas också av vad ledningen gör.
Vilka frågor får störst utrymme på ledningsmötena? Vad följs upp, vilka initiativ tilldelas resurser och vilka avvikelser leder till konkreta åtgärder? Och vad händer när två strategiska mål står i konflikt med varandra?
Om ledningen framhåller långsiktig utveckling som avgörande, men nästan uteslutande följer upp kortsiktiga resultat, blir signalen motsägelsefull.
Om samarbete mellan funktioner beskrivs som en framgångsfaktor, samtidigt som chefer enbart bedöms utifrån den egna enhetens resultat, kan det förstärka lokala prioriteringar på bekostnad av helheten.
Och om medarbetare förväntas förändra sina arbetssätt utan att få tid att lära, pröva och anpassa sig, riskerar utvecklingsarbetet att stanna vid en ambition.
Det behöver inte handla om att ledningen är otydlig eller saknar engagemang. Ofta har man helt enkelt inte analyserat hur de samlade besluten påverkar varandra.
Men för organisationen är det konsekvenserna som blir avgörande.
Medarbetare och chefer anpassar sitt arbete efter det som efterfrågas, följs upp och belönas. Därför behöver strategiska prioriteringar också återspeglas i organisationens styrning, resursfördelning och ledarbeteenden.
Prioriteringsförmåga är en ledarkompetens
Att göra strategiska prioriteringar kräver mer än att förstå verksamhetens mål.
Ledare behöver kunna bedöma konsekvenser, väga olika intressen mot varandra, fatta beslut under osäkerhet och kommunicera varför vissa frågor får företräde framför andra.
De behöver också kunna ompröva tidigare beslut när förutsättningarna förändras.
Det är kompetenser som blir särskilt viktiga när organisationer arbetar med flera parallella förändringar eller när resurserna är begränsade.
Samtidigt är det skillnad mellan att förstå vikten av prioriteringar och att faktiskt göra dem i vardagen.
En ledare kan förstå behovet av att begränsa antalet initiativ men ändå ha svårt att säga nej till nya uppdrag. Andra fattar tydliga beslut utan att alltid lyckas skapa förståelse för konsekvenserna, medan vissa är skickliga på att analysera alternativ men dröjer för länge med att välja.
Därför behöver ledarutveckling utgå från vilka kompetenser och beteenden som faktiskt behöver stärkas, snarare än enbart från generella föreställningar om gott ledarskap.
Med Ledarskap 52 arbetar FinxS med strukturerad utveckling av ledarkompetenser, där individuell analys, reflektion och praktisk träning kopplas till situationer i ledarens vardag.
Det ger organisationer möjlighet att arbeta mer konkret med de ledarbeteenden som behöver utvecklas för att stödja verksamhetens mål.
Men individuell ledarutveckling kan inte ersätta tydliga organisatoriska prioriteringar. Även skickliga ledare får svårt att skapa resultat om de förväntas genomföra uppdrag som konkurrerar om samma resurser utan att målkonflikterna hanteras.
Ansvaret behöver därför finnas på båda nivåerna: hos den enskilda ledaren och hos ledningen som sätter förutsättningarna.
Det som väljs bort visar hur allvarligt organisationen tar sin strategi
När organisationer arbetar med strategiskt ledarskap hamnar fokus ofta på vad som ska utvecklas, förbättras eller uppnås.
Det är naturligt. En strategi ska ange riktning och skapa förutsättningar för framtida resultat.
Men en strategi behöver också tydliggöra vad organisationen inte ska prioritera just nu.
Annars riskerar den att bli ytterligare ett lager av förväntningar ovanpå den befintliga verksamheten.
Det innebär inte att varje ny prioritering måste leda till nedskärningar eller omfattande omorganisationer. Ibland räcker det att pausa ett projekt, förenkla en process, minska antalet parallella initiativ eller acceptera att vissa mål behöver nås senare.
Det viktiga är att besluten fattas med förståelse för helheten.
En ledningsgrupp som vill förbättra sin förmåga att omsätta strategi i handling behöver därför regelbundet granska sina samlade prioriteringar.
Inte bara fråga hur de strategiska initiativen utvecklas, utan också om organisationen fortfarande har rimliga förutsättningar att genomföra dem.
Det kräver att ledningen vågar diskutera frågor som inte alltid har enkla svar:
- Vilka av våra pågående initiativ bidrar tydligast till de strategiska målen?
- Var konkurrerar olika uppdrag om samma resurser?
- Vilka aktiviteter fortsätter främst därför att vi tidigare har beslutat om dem?
- Vad skulle vi kunna pausa eller avsluta utan att äventyra verksamhetens långsiktiga utveckling?
- Har cheferna tillräckligt tydliga mandat för att hantera målkonflikter i vardagen?
Svaren kan vara obekväma. Men utan dessa diskussioner riskerar organisationens verkliga prioriteringar att bestämmas av kortsiktig belastning, lokala behov och de frågor som för tillfället kräver mest uppmärksamhet.
Strategiskt ledarskap handlar om att göra riktningen möjlig att följa
En strategi får inte genomslag enbart för att ledningen är överens om målen.
Den behöver märkas i hur organisationen fattar beslut, fördelar resurser, följer upp resultat och hanterar konkurrerande behov.
Det förutsätter ledare som kan prioritera, kommunicera sina avvägningar och omsätta beslut i praktiken. Men det förutsätter också en ledning som tar ansvar för att organisationens samlade uppdrag är möjliga att genomföra.
Den kanske viktigaste frågan inför nästa strategiska beslut är därför inte bara vad organisationen vill åstadkomma.
Den är vad organisationen är beredd att välja bort för att det viktigaste faktiskt ska få utrymme.
Först när den frågan får ett tydligt svar blir strategin mer än en beskrivning av ambitioner. Då kan den också fungera som vägledning för de beslut som fattas varje dag.
